På Fullföljda studiers lärträff i Fyrbodal den 15 mars medverkade Christian Persman, tidigare skolchef, nu kvalitetschef och utvecklingsledare i Arvika kommun. Han har i egenskap av att vara både ansvarig för skolutveckling och pappa till en ”hemmasittare” varit ett ansikte utåt för att belysa och förbättra skolmiljön för barn som inte klarar att gå till skolan.
Fullföljda studier i Fyrbodal
Det pågår ett intensivt, engagerat och ambitiöst arbete runt om på våra skolor i Fyrbodals fjorton kommuner för att elever ska trivas i skolan, nå kunskapsmålen och fullfölja sina studier genom grundskolan och upp i gymnasiet. Såväl skolledning som pedagoger lägger sin själ och goda vilja i att skapa förutsättningar för god psykosocial miljö och lärande. Det sker både på strategisk nivå när verksamheten planeras och i det vardagliga mötet med eleverna.
Trots detta ökar den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar och andelen elever som hoppar av skolan eller blir hemmasittare ökar drastiskt. Det är svårt att få fram tillförlitlig statistik, men siffror från Stockholm, som anges i en artikel från tidningen Arbetsvärlden, visar att barn med en frånvaro på över 50% har ökat med 45% de senaste åren.
Sonen fick skolfobi
Berättelsen om familjen Persman, där sonen en dag i årskurs åtta sprang raka vägen ut i skogen under en panikångestattack och sedan inte återvände till skolan, är stark och mycket rörande. Ärligt och öppet berättar Christian om familjens situation, känslan av maktlöshet och kamp. Ja, det är en historia som inkluderar hela familjen, för även om det var deras då fjortonåriga son som var den som fick panik av att gå till skolan, påverkades hela familjen i hög grad.
Det är en berättelse som väcker mycket känslor och tankar hos oss som lyssnar. Berättelsen rör sig genom många nivåer, belyser flera perspektiv, från det närmaste, mest intimt mänskliga om att vara förälder och se sitt barn må så väldigt dåligt, till samhällsnivån där frågan ekar olycksbådande – vad är det som händer med våra barn, varför mår de inte bra?
Fenomen i hela västvärlden
De flesta av oss som lyssnade till Christian Persman är själva föräldrar, många av oss till tonåringar och vi är på olika sätt engagerade i skolan. Och en sak är säker, Christian och hans familj är mycket långt ifrån ensamma om den här upplevelsen. Vi är många som känner igen oss. Antingen själva, som vänner till drabbade familjer eller från olika erfarenheter av skolan där vi möter, eller inte möter, de här barnen och familjerna.
Inför skrivandet av den här artikeln googlar jag och hittar mängder av artiklar och även böcker skrivna om ämnet. Jag upptäcker att det inte är ett svenskt problem, utan verkar finnas i hela västvärlden.
I Japan är problemet mycket stort, fenomenet kallas hikikomoris, alltså unga människor som isolerar sig och inte går i skolan och som orsak anges framför allt höga prestationskrav i de japanska skolorna.
Utmanande frågor med ofullständiga svar
I övrigt är orsakerna mest spekulationer. Att elever mår dåligt av skolsituationen och stannar hemma är alltså vanligt och företeelsen ökar markant. Frågorna om vad som är orsaken är många och svaren komplexa, invecklade och ofullständiga. En del svar antyder att problemet är den enskilde eleven, eller familjen, som då beskrivs som dysfunktionell på olika sätt. Andra svar lägger ansvaret på skolan, på problem med pedagogiska anpassningar och bristande resurser. En del spekulerar i att hemmasittarna är ett symptom på ett mycket större problem med ökad psykisk ohälsa i både arbetsliv och skola.
Det Christian tillsammans med sin fru Maria och de två sönerna gör är att de står upp och ger detta fenomen och dessa familjer en klar, välformulerad röst. För väldigt många familjer med barn som mår dåligt av skolan och därför inte går i dit, lider i tysthet, ofta med en känsla av skam. Christian biter med sin berättelse huvudet av skammen.
Här har vi en välfungerande familj med hög socioekonomisk status som naket kan sätta ord på hur det kan vara att ha ett barn hemma som nästan knäcks av bara tanken på att vistas i skolmiljön.
Många fördomar
Vi som lyssnar tvingas konfronteras med våra egna fördomar och åsikter som lätt flammar upp kring fenomenet. Att det handlar om att barnen är lata och att föräldrarna inte orkar ställa krav utan istället curlar och daltar. Eller tvärtom, att det beror på vanvård, barn som far illa hemma, med föräldrar med egna psykiska och sociala problem. En bland de förekommande fördomarna är att det handlar om mammor som inte kan frigöra sig från barnen och håller dem hemma för att det lindrar hennes egen oro. Ja åsikterna och fördomarna laddade med okunskap och rädsla är otaliga.
Sanningen är att det inte finns någon sanning. Istället är orsakerna lika många och lika olika som det finns barn och föräldrar.
Den vanligaste förutfattade meningen är kanske den att det är något ”fel” på barnet och att det inte kan drabba ”normala” barn med en ”normal” familjesituation. Eller så skuldbelägger man skolan och anser att om bara skolledning, rektor, elevhälsoteam och lärare hade varit bättre skulle ingen av skolans elever bli hemmasittare.
Vi som lyssnar sitter där med våra egna rädslor och en vag olustkänsla, en ännu inte formulerad insikt; det är ju inget ”fel” på de här barnen, det är inget ”fel” på familjerna och uppgivet undrar vi, vad i hela friden ska skolan göra då?
Självrannsakan och skuld
Christian Persman berättar öppet om självtvivel och mängder av grubbel kring vad han har ”gjort för fel”, han är självrannsakande och genom sin ärlighet väcker han insikter och undringar hos alla oss som lyssnar.
För han var den där sortens pappa som gav kärlek, samtidigt som han ställde krav. Han var ju för tusan skolledare, chef över de rektorer som ansvarade för sonens skolgång.
Dessutom var hans fru specialpedagog. Klart pojken skulle till skolan. Han var ju dessutom en lugn och populär kille, en sån som andra vill vara med, och han hade lätt för sig, snabb att lära med fotografiskt minne. Klart grabben skulle till skolan. Så pappa Christian ställde alla de rätta kraven, hotade, mutade, tjatade, trugade. Hans fru Maria kompletterade med en mjukare inställning för att bemöta sonen i hans känslor och tankar.
Familjen tog all hjälp som fanns att få. Skolans tillgångar i form av de lärare som brydde sig (det fanns även den andra sorten), mentor, skolhälsoteam med kurator samt resurser utanför skolan, som BUP och även en privat psykolog. Den behandling som erbjöds var nästan uteslutande kbt med fokus på exponering.
Pojken skulle konfronteras med sitt obehag för att vänja sig och komma över det som triggade oro och motvilja.
Möten och åter möten medan sonens ångest inför tanken på att vara i skolan djupnade tills han inte längre ville leva.
Det är lätt att göra jämförelsen med en vuxen som utvecklat utmattningssyndrom med ångest. Hen blir i regel sjukskriven under en längre period för att avlastas. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, vad som leder framåt och vad som driver längre in i isolering. Konstaterar bara att synen på och metoderna för att möta en vuxen med ångestproblematik kopplat till arbetslivet, och en tonåring som får panikattacker av att gå till skolan, skiljer sig i hög grad.
Den extroverta normen och människoideal
Skolplikten är fantastiks, en rättighet, men vad händer när plikten till skolnärvaro istället för att vara ett skydd och en rättighet för barnet, hotar att krossa dem.
Vad händer när vi lägger allt fokus på barnet. Det är barnet som ska ”botas” med exponerings-kbt alternativt bara ”skärpa sig”.
Det väcks tankar om för vem skolan och hela samhället finns till. Är det så att vi har hetsat fram en norm och ett ideal som hyllar prestation, det utåtriktade, det extroverta.
Glider värderingarna mot att belöna de som tar för sig, de som hörs, syns, märks? Att vara social, och att gilla att ha massor av människor kring sig ses som det friska, sunda, det vi ska sträva efter.
Tempot ökar och vi imponeras av kaxighet, att stå upp för sig själv, att kunna hävda sitt värde. Vi beundrar det vi ser som framgång. Yta, att signalera självsäkerhet, är högt värderat medan ödmjukhet ses som svaghet.
Är det så att vi människor driver fram ett samhälle där det mjuka föraktas. Där vi inte har varken tid eller ork för det som handlar om det lågmälda, den sortens eftertanke som behöver lugn och ro.
Vad händer med de försiktiga människorna, med de introverta, i en alltmer narcissistisk atmosfär? Vad händer med de barn och ungdomar i skolan som inte tar för sig, som inte är kaxiga, som inte höjer rösten för att höras när tonläget i klassrum och i korridorer, liksom i hela samhället, höjs.
Är känslighet en defekt?
Jag lyssnar på Christians Persmans porträtt av sonen, en mjuk, försiktig kille som trivs bäst i mindre sociala sammanhang, som har behov av att dra sig undan, som funderar och känner mycket. Jag tänker på barn och unga jag har nära mig, jag minns de ungdomar jag mött i skolan.
Ser dem framför mig, de mjuka, de dagdrömmande, de känsligt kreativa, med hög moral och en känsla för rättvisa, som lider när någon mobbas, som drar sig undan när det blir stojigt.
Tycker mig se ett mönster: Kan det vara så att miljön i skolan fungerar ganska bra för den som är extrovert och framåt, men att den kan bli en plåga för den som är känsligare och introvert. Och vill vi verkligen ”göra om” de mjuka, försiktiga barnen, göra dem tuffare, mer lika sina utåtriktade, mer robusta kompisar.
Vad händer med oss människor, med vårt samhälle, då det lågmält känsliga, definieras som en defekt, något som bör kbt:as bort?
Förändringar i samhället, men när märks det i skolan?
Visst sker det en värdeförskjutning i samhället just nu. Många signalerar att de vill hoppa av det höga livstempot, byta bort materiellt välstånd och statusmarkörer mot något annat, något mer stillsamt, mer besjälat.
Sjukskrivningarna för olika typer av stressreaktioner och utmattningssyndrom har ökat under många år och insikten om att vi skapat ett sätt att leva som gör många av oss sjuka, är utbredd.
Men förändring går långsamt, värdeförskjutning och ändring av normer är en trög process. Och även om vi vuxna kan göra nya medvetna val baserade på en mjukare typ av människoideal, tempo och livsstil, är miljön och atmosfären i skolan idag som den är.
En pappa jag känner sa i ett samtal om sonens känslighet ”Jag hoppas bara att han ska överleva skolan med sin fina, härliga personlighet i behåll, så att den kan få blomma ut och göra hans liv som vuxen rikt och vackert.”
Nästa steg för Christian och hans son
Christian Persman berättar att idag mår sonen bra. Han är snart klar med gymnasiet där han valde att studera på distans eftersom det passar hans personlighet bättre.
Själv har Christian valt att transformera sin ilska och frustration över problemen han ser i skolan till något bra. Nu leder han skapandet av en sprillans ny högstadieskola i Arvika som kvalitetschef och utvecklingsledare. Han säger:
– Jag har landat i att jag vill använda min kunskap och erfarenhet för att utveckla en skola där även försiktigare elever kan må bra.
Ett grepp är att bygga bort korridorerna för att undvika trängsel som leder till kaos och skapa rum och utrymmen där det går att dra sig undan.
– Det är såklart en stor utmaning att bygga en ny och bättre skola, med väldigt många perspektiv att ta hänsyn till, men jag gör mitt bästa för att bidra genom de erfarenheter jag har, säger Christian Persman.
Bakgrund till Fullföljda studier
Fullföljda studier är en av fyra strategiska tvärsektoriella kraftsamlingar inom Västra Götalandsregionens utvecklingsstrategi och sker genom och tillsammans med kommunerna. Den övergripande målsättningen är att ge alla barn och ungdomar förutsättningar för en bra start i livet med god hälsa, fungerande studier och framtidstro. Hos oss på Fyrbodals kommunalförbund sträcker sig satsningen Fullföljda studier över båda verksamhetsdelarna välfärd och samhälle med fokus inom utbildning och kompetensförsörjning.
Hälsokällan
Hälsokällan med sina process- och projektledare driver arbetet ute i kommunerna genom att grundskolor får stöd i att utveckla och systematisera arbetet med elever i årskurs 5-9 som riskerar att inte bli behöriga till gymnasiet. Henrik Erlandsson, verksamhetsutvecklare vid Hälsokällan säger:
– Anledningen är att just tryggade studier med fullföljd gymnasieutbildning är den enskilt viktigaste skyddsfaktorn för pojkars och flickors framtid. Detta för att kunna etablera ett självständigt liv, komma in på arbetsmarknaden, känna sig inkluderad, ha en egen inkomst och för att kunna etablera sig i samhället.
För att skapa gemenskap i arbetet med fullföljda studier, byta erfarenheter och fylla på med kunskap arrangeras flera gånger per år lärträffar där personal från skolorna tillsammans med skolledare, samlas kring aktuella teman med föreläsningar och samtal.